Sagor och sägner

”Bolmsö har kallats ”Finnvedens Sagoö”. Saga och sägen har förlänat ön i sjön Bolmen en ärorik historia. Många har hävdat att Bolmsö är identisk med ön Bolm, som gamla isländska sagor omnämner. Bolmsö har också betraktats som en centralbygd i ett medeltida fylkeskonungarike med en egen konungalängd.” Vad som är saga eller sanning, ja säg det. Ortnamn och fornlämningar vittnar om att Bolmsö haft stor betydelse i det forna Sverige.  

Lånat från förordet i skriften Finnvedens sagoö – saga och sägen kring Bolmsö skrivet av Per Gustavsson.

Bolmsö ingår i den så kallade Sagobygden där otaliga spännande och roliga berättelser från vårt lokalområde samlats och uppmärksammats. När ni tar er runt i Sagobygden kan ni finna små röda sägenskåp där ni kan läsa olika sägner och skrönor om platsen och personer som levt här. Via sagobygdens hemsida kan man hitta var dessa utmärkta besöksmål är belägna. 

Till exempel är Jättekastet på Bolmsö en sägenplats som ingår i Sagobygden.

Jättabron vid Håringe och Jättekastet

Jättekastet

I nordöstra hörnet av Bolmsö ligger en bro av sten i riktning mot Toftnäs på andra sidan sjön Bolmen. Det är lämningarna efter en bro, som jättarna en gång lade mellan Bolmsö och Toftnäs. Brons yttersta spets kallas Stenudden. Bolmsö hade blivit kristnat och den första kyrkan stod uppförd i nordvästra hörnet av ön. När det nu ringde för första gången i kyrkklockan blev jätten Finn riktigt arg. Finn stod då vid Stenudden och beslutade sig för att göra en kraftig attack mot kyrkan. En väldig sten fanns tillhanda och den tog nu jätten. Han lade sitt strumpeband om den stora stenen och slungade iväg den med all kraft han hade. Stenen hamnade dock 700 meter från målet och där ligger den än idag med märken kvar efter strumpebandet genom urholkning runt kring stenen.

Ur Finnvedens sagoö/ K A Larsson 1941, efter Ernst Svensson, f 1890, Håringe, Folklivsarkivet i Lund.

Tirfings svärd

Under vikingatiden bodde kämpen Arngrim och hans 12 söner på Bolmsö. Dessa var alla kända bärsärkar. Tirfing, eller fornnordiskans Tyrvingr, var ett magiskt svärd i nordisk mytologi. 

Tirfing (Bolmsös sockenfana)


Denna berättelse återfinns i den kända Hervors (Hervara) sagan.

En dag när kung Svafrlami av Gårdarike är ute och jagar, upptäcker han två dvärgar Durin och Dvalin nära ett stort berg. Han trollbinder dem genom att svinga sitt svärd över dem så att de inte skulle försvinna in i berget. Dvärgarna ville köpa sig fria och lovade att tillverka ett magiskt svärd. Svärdet skulle vare sig kunna brytas itu eller rosta, det skulle lätt kunna skära igenom såväl järn som sten och det skulle alltid leda till seger för den som svingade det.

Då Svafrlami kommer tillbaka för att hämta svärdet ser han att det vackraste svärdet världen har skådat med ett gyllene fäste och klinga. Ett vackert och utsökt vapen och han döper det till Tirfing. Men innan dvärgarna försvinner in i berget lyser de en förbannelse över svärdet, som innebär att det aldrig kan dras ur sin slida utan att det dödar en människa samt att det skall förorsaka tre ogärningar. Dessutom ska svärdet också bli orsak till Svafrlamis död. 

Svafrlami blir rasande och hugger efter dvärgarna med svärdet, men han klyver bara en sten utan att träffa dvärgarna som försvinner in i berget.

Arngrim kommer senare i kamp med Svafrlami. Arngrim hugger armen av Svafrlami och tar svärdet Tirfing från honom och dödar honom med det. Han tar ett värdefullt byte i form av kungens dotter Eyfura och för henne hem till sin gård på Bolmsö. Med Eyfura får Arngrim 12 söner som alla blir kända bärsärkar och sprider respekt och fruktan i hela Norden. Den äldste av Arngrims söner heter Angantyr och är huvudet högre än alla de andra. Efter sin far ärver Angantyr svärdet Tirfing, som biter på allt och oundvikligen blir någons bane närhelst det dras ur slidan. I striderna i anslutning till en olycklig kärleksaffär, där Angantyrs bror nekas giftermål med en prinsessa dödas alla, så även Angantyr och hans bror.

Närbild på dopfunten.

Angantyr och hans bröder pryder dopfunten i Bolmsö kyrka och svärdet Tirfing är idag Bolmsös egen symbol på sockenfanan. Det flammande svärdet på sin duk förvaras i kyrkan.

Ebbe Skammelsson

I början av 14:e seklet kom Ebbe Skammelsson till Sverige från Skottland. En tid vistades han i Småland på gården Tiraholm, då tillhörande Bolmsö härad. Där trolovade Ebbe sig efter en tid med en adelsjungfru vid namn Molfrid. Efter en tid blev Ebbe rastlös och ville ut i världen innan han fullbordade äktenskapet. Efter överenskommelse med Molfrid och hennes föräldrar, om att äktenskapet sköts upp i 7 år, så begav sig Ebbe iväg ut i världen. Han skulle komma tillbaka exakt på dagen 7 år efter avresedagen och samma dag skulle Molfrid och Ebbe bli äkta makar.

Under 7 års tid fick inte Molfrid ett livstecken ifrån Ebbe och med sin moders samtycke trolovade hon sig med en annan man. Nu inföll det sig så olyckligt att exakt det datumet som Ebbe skulle komma tillbaka och äkta Molfrid, så skulle hon bli sin nya trolovades äkta maka. Ebbe höll sitt löfte och kom tillbaka det utsatta datumet, mitt i bröllopet. Molfrids mor som såg Ebbe komma ridandes i fullt språng in på Tiraholm, sprang honom till mötes för att varsko honom om vad som var i görningen. 

I vredesmod högg Ebbe huvudet av henne. Sedan red han fram till brudparet och dräpte både Molfrid och brudgummen.

Ebbe gav sig av till Rom, men kunde inte stanna kvar där, så han hastade hem till Sverige och bekände sitt brott. Det bestämdes att Ebbe skulle smidas in i 7 lispund järn och vistas ett dygn på varje ö och holme i sjön Bolmen. Då Bolmen har 365 öar och holmar så levde han ett år ute i köld, hunger och hetta.

När straffet var över så gick Ebbe till Angelstad by och till Angelstad kyrka. Där trampade han på en stor flat sten och järnbojorna som han hade kvar föll av. 

Ebbe kände antagligen att han skulle dö på denna sten och bad folket som stod runtomkring att de skulle begrava honom utanför norra ringmuren. Därefter dog han på stenen och han blev begravd enligt önskan.
Av järnet Ebbe hade varit fången i, gjordes 3 stora kors. 2 av de korsen kan beskådas på gavelkrönen på Angelstad kyrka idag

Korset på Angelstad kyrka

Kung Rings sten och grav

Kung Rings sten.

I byn Håringe, nere vid sjöstranden, ligger en märklig stenhäll. Man tror att det är kung Rings gravsten. Håkan Ring var den femte fylkeskonungen i det gamla Finnveden. Stenen är 2 m lång, 1,5 m bred och 25 cm tjock. Stenen ligger idag upp och ner. Runtomkringden är det uthugget en rand, på lika avstånd överallt från yttre kanten. Inskriptionen saknas. Uti nämnda rand är korstecken hugget. Mitt i stenen är tvenne långa kors huggna. På stammen på det ena korset är en cirkelform uthuggen. Ej långt från stenen lär ett kapell ha funnits. Strax ovanför i backsluttningen finns många gamla gravkullar, bland dessa märks Kung Rings grav. Den prydes av en stor lönn. Förr har här funnits fyra lönnar.

Ur Finnvedens sagoö. /Rosengren: Ny Smålands beskrifning, Västbo härad, Växjö , 1914.

Vagnen på taket

På 1930-talet var det en bonde som hade rivit ner hela ladugårdstaket för att man skulle täcka om det med ny halm, han hade dragit fram flera vagnar med halm och vält detta framför ladugården och denna vagn stod nu tom. På lördagskvällen var det ett gäng ungdomar som såg detta och tänkte skoja med bonden. Ungdomarna tog och plockade av hjulen från en av vagnarna och monterade ned rimmalaet, sedan klättrade de upp på takåsen och satte ihop hela vagnen med rimmala och allt annat, sedan fyllde man vagnen med halm från högen framför ladugården. Detta måste ha tagit flera timmar i anspråk. När bonden så steg ut på farstutrappan på söndagsmorgonen får han se ett fullastat vagnslass på taknocken till ladugården.

Källa: Nedtecknad berättelse från Bolmsö publicerad av Bolmsö sockenråd i samband med Ljungby berättarfestival 1993

Fiskarfänge

Det var allmänt känt att en familj var mycket goda fiskare och då särskilt vinterfiskare. Det gick så rykte i byn att abborrarna hade gått till varpå man såg hela följen med folk gå ut på isen med korgar för att testa fiskelyckan. Fadern i huset sade till sonen att de skulle nog gå ut de också, när de kom ut på isen gick de runt och högg hål lite här och där och provade fisket, efter en längre stund säger fadern till sonen att det är lika bra att gå hem för här får de ingen fisk. När så de andra hörde att dessa välkända storfiskare inte ansåg att det var värt att fiska mer gick de också hem. När så fadern och sonen ätit middag och sett att alla andra gått hem säger fadern att nu kan de ta korgarna med sig och gå och fiska för han hade tidigare fått så mycket napp men det ville han ju inte visa för någon annan tidigare. De gick så ut igen och kom hem till kvällen med korgar rågade med fisk.

Källa: Nedtecknad berättelse från Bolmsö publicerad av Bolmsö sockenråd i samband med Ljungby berättarfestival 1993

Gudahofet vid gården Stora Hof

Vid Hof (dagens Hov) på Bolmsö söder om gården på en liten höjd syns en lämning av grunden till en byggnad med
en bred anlagd väg, som fört dit upp och det är troligt att Bolmsö Afgudahus har varit beläget här.
Gårdens namn Hof betyder på gamla språket Gudahus.

Ur Finnvedens sagoö/ Ennes B.A : underrättelse om fylkeskonungariket Finnveden, Småländska hembygdsböcker II. Växjö 1922.

Möcklagård

På Bolmsö finns en gård, som heter Möcklagård. Gården har fått sitt namn efter en
Bolmsöviking, som tjänat som livvakt vid den grekiske konungens hov i Konstantinopel = Micklagård
och därifrån kommer denna gårds namn.

Ur Finnvedens sagoö/ Pehr Granqvist Stora Hov Bolmsö, Nordiska museet.